Han lyfter fram de heroinerfarnas perspektiv

I sexton år har forskaren och professorn Philip Lalander följt personer med erfarenhet av tungt drogbruk. Målet med forskningen är att lyfta fram de människor som annars är misstänkliggjorda, och det gör han genom att låta de heroinerfarna berätta.

Philip Lalander, professor i socialt arbete vid Malmö universitet, är i Helsingfors för att delta i ett seminarium som Matilda Wrede-institutet ordnar. Där har han föreläst om unga ensamkommande och deras erfarenheter av socialarbetare. För tillfället är det de ensamkommande flyktingbarnen som ligger i fokus för Lalanders forskning, som också ska resultera i en bok.

Han har skrivit många böcker genom åren, bland annat trilogin om heroinerfarna i Norrköping. De tre böckerna baserar sig på ett omfattande etnografiskt arbete. Den sista boken i trilogin, Människor behöver människor – att lyssna till de misstänkliggjorda, kom ut för två år sedan, och där återvänder Lalander till Norrköping och följer upp hur det har gått för de heroinerfarna som han började följa 2000.

Han har under årens lopp åkt till Norrköping, umgåtts med tunga missbrukare, intervjuat dem om deras liv och – och fått nya vänner bland dem. Han började intervjua och följa 25 personer 2000, men vid den tiden hade han inte en tanke på vart projektet skulle ta honom.

– Det var ganska intensivt fältarbete då i början, men det var nog för att jag var så driven av ett engagemang och att jag blev berörd av de unga människor som jag träffade som då var i tjugoårsåldern. Kanske det också fanns en fascination för outsiders.

Två har dött

Sedan dess har det hänt en hel del, och Lalander själv har förändrats i sin roll som forskare.

– Ibland kan jag känna att jag verkligen har stärkts i min övertygelse om det etnografiska arbetet, hur viktigt det är. Jag har fått en mer känslig förståelse och är ibland ganska kritisk till den traditionella forskningen som på något sätt bara vill säga hur det är, och som tror att man genom att en gång intervjua en människa på en institution, omgiven av maktstrukturer, kan få fram så väldigt mycket. Jag har lärt mig att verkligen ifrågasätta fördomar och stereotyper.

Han har också sett konsekvenserna av tungt narkotikabruk, två av dem som han har följt har dött. 

– Med mindre social ojämlikhet och bättre socialt arbete hade det inte behövt gå så. Det är ändå rätt få av dem som fanns med i studien som har avlidit och det tycker folk ibland att är konstigt.

Lalander har också blivit mer uppmärksam på språket och använder numera ord som ”heroinerfaren” istället för ”heroinist”, eftersom många av dem han intervjuar inte längre använder heroin.

Den långa forskningsprocessen har lett till att Lalander byggt nära relationer med dem han har intervjuat. Han umgås fortfarande med dem, har rest till Chile flera gånger tillsammans med en av de intervjuade, han har blivit bjuden på bröllop och träffar fortfarande flera av dem då han är i Norrköping.

– Jag förändrades under den här tiden, genom att jag lärde känna dem var det lättare att se en del personers lidanden. Då kunde jag låna ut pengar, eller ofta gav jag bort pengarna. Jag kunde ge en summa som motsvarade en subutextablett, annars hade de köpt billigare grejer – en massa skit som de hade använt istället. Det var något slags harm reduction-tänkande. Men de har hjälpt mig så mycket genom att berätta om sina liv, då har jag svårt att vara tuff mot dem och säga att jag inte hjälper dem.

Var gränsen för vad en forskare kan och inte kan göra går, är svårt att säga.

– Jag tror att det är viktigt att reflektera kring de här sakerna som Etikprövningsnämnden frågar efter i sina formulär, men i etnografisk forskning finns det moment som är väldigt oförutsägbara, man måste ta beslut inom några sekunder, hur man ska agera. Principiellt tycker jag att om människor riskerar att mista livet, då känner jag att jag har en skyldighet att försöka hjälpa de människorna och det har jag gjort flera gånger.

Det har gått bra

De intervjuade tillhörde inte en homogen grupp, men Lalander ser någon form av klassdimension bland dem han började följa. Större delen kom från arbetarklassen, merparten var unga killar, många hade problem i skolan och kände sig inte hemma i det etablerade sättet de förväntades agera på.

 – De var unga på den tiden då lokala storgrossister skapade en lokal marknad, och de rörde sig i nätverk där det fanns heroin. De visste att heroin, det ska man undvika, men det fanns inga levande varningsexempel i Norrköping på den tiden. För en del var det också lite av ett äventyr, vi har en medievärld som betonar tanken på att ”skapa ditt eget äventyr” och att pengar är viktigt. Det är också ett motiv att börja hjälpa den större grossisten och själv börja sälja, att bli bekräftad som människa genom att få ett uppdrag.

Femton år senare har nästan alla slutat använda heroin, men många har istället blivit beroende av buprenorfin, ett läkemedel som används för att blockera heroinsug.

– Det finns ett antal som har ändrat sitt liv helt och hållet, som lever helt normala liv. Det finns en grupp som upplever upp- och nedgångar, till exempel Lorenzo i boken, som kan hålla sig undan, hitta på projekt, men som ändå dras tillbaka till det gamla livet. Ungefär hälften av alla gick igenom LARO-programmet, läkemedelsassisterad rehabilitering vid opiatberoende. En del har blivit utkastade och sedan insläppta igen, stått i kö och kollat urinprov. Några har helt lämnat det medicinska, men det är inte så lätt eftersom den stora lösningen är medicin. På det stora hela tycker jag att man kan säga att det har gått bra, om man med bra menar att man kan leva ett harmoniskt liv.

Det sociala perspektivet

Lalander är på många sätt kritisk mot hur den läkemedelsassisterade behandlingen bedrivs.  

– De flesta säger det, att du var väldigt tuff mot LARO. Men det var de intervjuade som upplevde det så, och då var det så. Jag har mest fokuserat på LARO under den första kvalificeringsperioden, det första halvåret när man måste ge urinprover ofta, det är en väldigt tuff kontroll. Men jag tycker att det var en skandal faktiskt, speciellt då när det var två års kö till programmet, människor fick lida. Man bidrog till att skapa den svarta marknaden, och tack vare att staden hade haft ett så stort heroinproblem exponerade man folk för risker. 

Lalander är inte den enda som är kritisk.

– Ett par av dem som jobbade på LARO ringde mig efter att ha läst boken och berättade att de tyckte att det var jättebra att jag tog upp de här aspekterna. De sade att de hade tyckt att det var jättejobbigt att man ska se klienten som ett objekt, även om det är lite småprat så är det centrala att övervaka att tabletten tas, därefter kan klienten bli ombedd att visa tandköttet, och så göra urinprov.

Lösningen är ändå inte att lägga ner LARO-mottagningar.

– Man måste släppa in det sociala perspektivet, modifiera mottagningarna, lyssna på människor och också ha mer brukarmedverkan, mer deltagandemakt och mer aktörskap. Låt folk förändras. Man kunde ersätta urinprov med andra prov, till exempel saliv, så som man har gjort på vissa avdelningar. En del tycker att beroendevården bara ska vara en sjukhusangelägenhet, men jag tycker att det är jätteviktigt att från det sociala arbetet involvera sig och att tillsammans med människorna skapa möjlighet för förändringar.


I förordet till boken Människor behöver människor skriver Lalander att han inte vet om forskningsarbetet med de heroinerfarna är slut än. Svaret på samma fråga den här kalla januarieftermiddagen i Helsingfors låter så här:

– Det är nog inte det.

 

Text: Malin Wikström

Publicerad 22.1.2018

Senast uppdaterad

2018-01-22

Nordens välfärdscenter | tel: +46 8 545 536 00 | | En institution under Nordiska ministerrådet